Halva livet har gått
Det har kretsat kring tre saker. Kaffe, och knän.
Knän, jag har lärt mig att det är något flexibelt, lederna, brosket. Avundsvärda, perfekta och pålitliga. De bär allt, alltid tänjbara.
Mitt i allt sitter den, miniskern. Själva själen, essensen av att vara ett knä. Den vilar där, stöttad, säker. Av allt runtomkring, som har fött, fostrat och låtit miniskern växa. Den behövs. Utan den, då blir det ostadigt.
för alla andra.
Ibland händer något, en kraftig smäll, något yttre. Jag har sett det ske. Jag vet att det kan hända. Plötsligt vilar den fritt i rymden. Miniskern, ensam.
Allt som är sant, allt som har varit, har varit ett knä, det har skavt lite, men det kan lätt bli så med knän och miniskrar. Det är inte konstigt.
I halvlek hände det så, miniskern lossnade. Det var inte lederna som gjorde något, inte brosket och inte musklerna. Alla hjälptes de åt att fixera miniskern. Inte hade det varit någon smäll heller.
Miniskern låg där länge, i tomma etern. Vart var nu skavet, var var musklerna som kämpat så?
Miniskern visste inte. Allt hade ju alltid varit ett knä.
Länge länge länge tittade miniskern ner i kaffet, i sumpen. Knän och kaffe. Det var så det var. Längre och längre tillbaka till plötsligt en dag stod det klart att det var slut med knän. Miniskern kände det tydligt. Sista koppen.
Kaffe och knän. Så kunde det inte vara. Miniskern satte ner koppen. Drog fingret i sumpen. Det var dålig jord att växa i.
Ändå.
Det kunde inte hjälpas.
Persikokärnor måste klippa grenen.
