Här och nu,
men långt borta
Ömsint och kärleksfull i stunden,
men ser ej bortom lunden.
Framtid en ansträngning är,
fylld av svåra kval,
vad då bättre är,
än att ej alls göra några val.
Som en väl rotad gran,
är du ändå van,
när jag med infall skenar,
står du trofast kvar.
mina kast är tvära,
dina ömsint kära,
tillsammans skapar vi harmoni,
ett och ett blir plötsligt vi.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar